Tur Abdin bibelikon

”I aposteln Paulus brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv – något som också sker med de övriga Skrifterna.” – aposteln Petrus (Andra Petrusbrevet 3:16)

En präst berättade en gång skämtsamt om sina barn som hade memorerat psalmer ur bibeln. När han försökte få dem att gå till sängs på kvällen, brukade de säga: ”Jag ska inte unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, förrän jag har funnit en plats åt Herren” (Psalm 132:4-5) och när han försökte väcka dem på morgonen sa de: ”Förgäves stiger ni tidigt upp och går sent till vila för att äta det bröd ni slitit för” (Psalm 127:1).

Prästens poäng var att alla kan citera bibeln till sin fördel, men att om man ska citera den så måste man kunna citera den för vad den verkligen betyder. Hur gör man det? Hur närmar man sig den heliga bibeln på rätt sätt?

Jag vet att jag inte vet: Ökenfädernas ödmjukhet

Det berättas att när abba Josef och några gamla män besökte ökenmunken abba Antonios en dag så ville Antonios testa dem och föreslog därför en text från de heliga skrifterna. Han började med den yngste och frågade dem vad texten betydde. Var och en gav sin åsikt till sin egen förmåga, men till var och en sa den gamle mannen: ”Du har inte förstått det.” Sist sa han till abba Josef: ”Hur skulle du förklara detta yttrande?” Och han svarade: ”Jag vet inte.” Då sa abba Antonios: ”Sannerligen, abba Josef har funnit vägen, för han har sagt: ‘Jag vet inte'”.

Det första och viktigaste är att vi, liksom abba Josef, måste vara ödmjuka, det vill säga ärliga, och erkänna vår okunnighet. Annars riskerar vi att påtvinga texten våra egna förutfattade meningar om saker och ting – färgade av saker som århundradet vi lever i, erfarenheter vi har haft under våra liv och miljön vi har växt upp i. Men hur lär vi oss meningen om inte på egen hand?

”Förstår du vad du läser?”…”Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?”

I en annan munkhistoria sägs det att en eremit hade fastat i 70 veckor och ätit en måltid bara en gång i veckan. Han frågade Gud meningen med en text från de heliga skrifterna, men Gud avslöjade inte det för honom. Då sa han till sig själv: ”Jag har arbetat hårt och inte vunnit någonting. Jag ska gå till min broder

[en annan munk] och fråga honom.” Precis då han hade stängt sin dörr på väg ut sändes en Herrens ängel till honom, och ängeln sa: ”Dina 70 veckor av fasta har inte fört dig nära Gud, men nu är du ödmjuk och går till din broder, jag har sänts för att visa dig meningen med texten”.

Vi måste vara ödmjuka och ”gå till vår broder”. Det finns en scen i bibeln som knyter samman de två munkhistorierna:

”Och se, då kom en etiopisk hovman som hade kommit till Jerusalem för att tillbe och nu var på väg tillbaka och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Då sa Anden till Filippos: ‘Gå fram till vagnen och håll dig tätt intill den.’ Filippos skyndade fram, och när han hörde honom läsa profeten Jesaja frågade han: ‘Förstår du vad du läser?’ Mannen svarade: ‘Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?’ Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom.” (Apostlagärningarna 8:27-31)

Den etiopiske hovmannen svarade inte att han förstod, utan var ödmjuk och erkände sin okunnighet och sitt behov av vägledning. Scenen påminner faktiskt om hur vi själva bör gå tillväga när vi läser bibeln – nämligen att vi (den etiopiske hovmannen) läser i samtal med ”apostolisk tradition” (aposteln Filippos) i en kyrklig omgivning (sida vid sida).

”Apostolisk tradition”…?

Kristus är från Gud och apostlarna är från Kristus och Kyrkan har ärvt Kristi arbete i apostlarna

”Apostlarna insatte i Kyrkans händer, likt en rik man i en bank, ytterst rikligt allt som hör till sanningen” – mor Irenaeus, lärjungen Johannes lärjunges lärjunge

Enligt Nationalencyklopedin kommer ordet tradition från det latinska ordet tradi’tio, som betyder ”det som överlämnas”. Ordet apostel kommer från grekiskans apostolos och betyder ”utsänd”. Apostolisk tradition betyder med andra ord ”det som har överlämnats från Jesus Kristus utsända”. Men hur kan vi som lever idag veta vad apostlarna överlämnade för hela två tusen år sedan?

En person som levde före år 100 vittnar om apostlarna att de ”predikade genom landsbygd och stad och utsåg sina tidigaste konvertiter till att vara biskoparna och diakonerna av framtida troende.” Han skrev dessutom att apostlarna därefter bestämde att ”om dessa [biskopar] skulle dö så skulle andra godkända män ärva deras tjänst”.

En stad som vi vet att apostlarna predikade i var Antiokia. Enligt en historiker som levde på 300-talet var aposteln Petrus den förste biskopen av den kristna församlingen i Antiokia. Biskop betyder ”den som har översyn”. Enligt samma historiker efterträddes Petrus av en man som hette Evodius, som blev den andra personen som hade översyn över de kristna i staden. Evodius blev så småningom också efterträdd av en tredje person, som hette Ignatios, och så vidare. Detta har fortsatt fram till idag, då efterträdaren av just Antiokias kyrka är den syrisk-ortodoxa kyrkans patriark.

Vad detta innebär är att om man hade ritat ett relationsträd med varenda person i den syrisk-ortodoxa kyrkans prästerskap så borde alla, direkt eller indirekt, kunna spåras till någon av dessa efterträdare, som i sin tur kan spåras bakåt till aposteln Petrus, som i sin tur ”är från Kristus”.

Apostlarna var med andra ord aktiva i den tidiga Kyrkan och utsåg och instruerade själva sina efterträdare. Denna undervisning, eller tradition, har ärvts i den ortodoxa Kyrkan fram till idag och innefattar ”allt som hör till sanningen”, det vill säga även bibeln och dess förståelse.

Men vad hade kunnat hända om den etiopiske hovmannen istället hade förklarat texten utan Filippos vägledning? Varför är det så farligt?

Den heliga bibeln utan tradition: Likt en deg som kan formas efter sin hanterares önskan

På 1500-talet ägde ett uppror rum inom kristendomen i väst. Denna rörelse hade en huvudlära som kallas sola scriptura, vilket kan översättas till ”bara (genom) bibeln”. Vad denna lära kom att innebära var i stora drag att vi i vår scen med den etiopiske hovmannen och Filippos kan föreställa oss hovmannen sitta i vagnen och läsa skriften utan aposteln vid sin sida. Resultatet?

Idag, bara 500 år senare, är den gren av kristendomen som följer sola scriptura splittrad i ett stort antal grupper, där olika grupper kan tro och tillämpa sin tro väldigt olika och mena att just deras förståelse av bibeln är den rätta. En grupp kan bekänna Treenigheten medan en annan säger: ”Ingenstans i bibeln hittar vi Treenigheten”, någon annan döper barn medan ytterligare en säger: ”Barndop är inte bibliskt”, och så vidare. Men om det ska vara ”bara (genom) bibeln”, varför leder den då till dessa olika slutsatser? Och hur vet vi vilken slutsats som i så fall är rätt?

Patriarken Ignatios Zakka den förste av Antiokia (+2014) varnade oss för detta när han i en uppsats om Kyrkans tradition skrev att ”evangeliet anses vara en del av tradition, och både evangeliet och tradition bildar en enhet och ingen av de två kan avvaras eftersom den ena gör den andra fullständig”.

Den Heliga Kyrkan: ”Sanningens pelare och grundval” (Första Timotheosbrevet 3:15)

Eftersom ”evangeliet anses vara en del av tradition” så betyder det att den är en del av vad ”apostlarna insatte i Kyrkans händer”. Bibeln är alltså Kyrkans bok och därför gör vi rätt att ha vår apostoliska ortodoxa Kyrka som vägledare i vårt läsande.

För det är i Kyrkans liv vi kan uppleva de heliga skrifterna och se hur de uttrycks i gudstjänsterna, bönerna, hymnerna, mysterierna (sakramenten), trosbekännelserna, kyrkomötena, ikonerna och Kyrkans alla andra element. Och det är i Kyrkans liv vi kan sätta oss sida vid sida med aposteln Filippos och alla våra andra familjemedlemmar genom alla tider, det vill säga Kyrkans hela erfarenhet.

Som en biskop en gång skrev så säger vi inte ”jag” när vi läser bibeln, utan ”vi” – låt oss ta en sekund och fundera på skillnaden.

Skriven av: Andreas Sunal

Källor

Den Heliga Bibeln
”The Sayings of the Desert Fathers” av Benedicta Ward
”The Desert Fathers: Sayings of the Early Christian Monks” av Benedicta Ward
”Against Heresies” av mor Irenaeus
”Tradition” av H.H. patriark Ignatius Zakka I Iwas
”Church History” av Eusebios
”How to Read the Bible” av Kallistos Ware
”The First Epistle of Clement” av mor Clemens av Rom