Jungfru Maria ger sitt bälte till aposteln Thomas

”Gud gjorde märkliga under genom Paulus; man tog till och med dukar och plagg som hade varit i beröring med hans kropp och lade dem på de sjuka, och då blev de kvitt sina sjukdomar, och de onda andarna lämnade dem.” (Apostlagärningarna 19:11-12)

I slutet av 1980-talet skänkte Birgittasystrarna i Rom en kvarleva (relik) av det katolska helgonet Birgitta av Sverige till Uppsala domkyrka. Då reagerade den protestantiska tidskriften Biblicum så här:

”Det förekommer relikdyrkan i Uppsala domkyrka…Några år innan man skulle fira Uppsala mötes fyrahundraårsjubileum återinförde man alltså öppen och rå helgonkult i Uppsala domkyrka. Under reformationstiden undanröjde man alla reliker och grävde ner helgonbenen där de hörde hemma, nämligen på kyrkogården…Vi har all anledning att vara tacksamma för denna storstädning. Mycken vidskepelse och avgudadyrkan har därigenom förebyggts, men nu är det dags igen. Firandet av Uppsala möte ter sig mot denna bakgrund som ett stort hån.”

Så med detta som bakgrund, varför vördar vi i den ortodoxa Kyrkan helgonens reliker? Varför grävde våra förfäder upp mor Gabriels kropp år 774 och bad om ett slut på pesten i Tur Abdin? Är det verkligen vidskepelse och avgudadyrkan?

”Utsökta är helgonens liv, som vatten för nya plantor” – mor Isak av Nineve

Den tidiga munken abba Johannes sa att helgonen är som en grupp träd, där var och en bär annorlunda frukt men är vattnade från samma källa. Deras handlanden skiljer sig från varandra, men det är samma Ande som arbetar i dem alla.

Varje kristen är kallad att vara ett helgon. I dopet blir vi smorda med helig olja och beviljas den heliga Andens nåd. Om en människa sedan har gemenskap med Guds Ande under sitt liv så gör Han honom eller henne helig. Dem som vi i Kyrkan kallar ”helgonen” är de som Kyrkan erkänner har besuttit stor helighet i detta liv, de var fyllda med den heliga Anden under sina jordiska liv. Gud gav oss helgonen, som är stora förebilder för oss i alla goda egenskaper (”frukter”), för att hjälpa oss som fortfarande är på jorden. När vi läser om helgonens liv kan vi därför säga: ”Gud kan stödja oss såsom Han stödde dem”.

På samma sätt hjälper och inspirerar också helgonens reliker oss i våra liv. Detta ser vi bland annat i historien om en annan tidig munk, nämligen abba Antonios, som när han skulle lämna jordelivet bad dem som var hos honom att ge ett av hans fårskinn till patriarken mor Athanasios, och ett annat till ökenmunken abba Serapion. Historien berättar sedan att ”var och en av dem som tog emot den välsignade Antonios fårskinn höll den trygg som någon stor skatt. För att ens se dem är som att se Antonios, och att bära dem är som att bära hans förmaningar med glädje”.

Men varför vördar vi deras kroppar och saker som varit i beröring med dem? Är inte kroppen bara ett skal?

”Helga våra själar och kroppar” – ur den syrisk-ortodoxa kyrkans liturgi

[Själen och kroppen] är lika i fråga om vinst och förlust, i alla avseenden passar de varandra som vänner. För de kommer till kampen som följeslagare och till segrarens krona som kamrater, trots att det tros att [själen] kämpar i [kroppen] mot [kroppen]. Men det undgår inte en klok lyssnare att segern är för bådas skull. För när kroppen är ren och själen är ren är det en gemensam vinst, precis som det också är en gemensam förlust när själen är oren och kroppen är oren.” – mor Afrem Suryoyo

Till skillnad från filosofer som Platon, som menade att kroppen är själens fängelse, så tror vi på kroppen och själens (och andens) enhet. Det är människans natur. Denna enhet betyder att kroppen också är delaktig när människan blir helig. Detta ser vi till exempel prov på i dopet, då både kroppen och själen renas från synd, i nattvarden, då ett av villkoren är att man ska vara ren till kropp och kläder, och vid uppståndelsen, då själarna kommer att återvända till sina kroppar. Kroppen deltar alltså i människans frälsning och är därför helgad och helig…

”Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer.” – aposteln Paulus (Första Thessalonikerbrevet 5:23)

Så kroppen slutar inte att vara helig när den separeras från själen vid ”döden”…?

”Du välsignade min natur i Dig själv” – ur den koptisk-ortodoxa kyrkans liturgi

”Gud skapade människan till odödlighet och gjorde henne till en bild av sitt eget väsen, men genom djävulens avund kom döden in i världen (Salomos vishet 2:23-24)…Därför satte Han på sig en kropp, så att Han i kroppen skulle hitta döden och utplåna den.” – mor Athanasios

En annan tanke som Platon hade var att kroppen är ond. Men som kristna säger vi däremot att skapelsen inte är ond. Människan är i grunden god och skapad till odödlighet. Men den mänskliga naturen föll när Adam och Eva föll. Därför blev Gud kött, bodde bland oss och uppstod med en förhärligad kropp. Han gav oss möjligheten att ”kämpa tillbaka”, att höja vår natur från sitt fall och befrias från döden. Och var har vi den möjligheten? I Kyrkans liv. Genom vördandet av helgonen och deras reliker, som blev heliga i Kyrkans gemenskap, så bekänner vi inte bara allt detta, vi lever det. Vid uppståndelsen kommer helgonen också att uppstå med sina kroppar förhärligade.

Och därför kämpar även vi här på jorden för att ha gemenskap med Herren, så att vi (och därmed också våra kroppar) kan vara värdiga ”tempel för den heliga Anden”…

”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga Anden” – aposteln Paulus

”Till och med efter döden agerar de som om de vore vid liv, botande sjuka, drivande ut demoner, och genom Herrens kraft avvisande varje ont inflytande från demonerna. Detta beror på att den heliga Andens mirakulösa nåd alltid är närvarande i de heliga relikerna.” – mor Afrem Suryoyo

Kyrkofäderna lär att den heliga Andens närvaro inte försvinner från de rättfärdiga efter de lämnar jordelivet. Vi skrev tidigare att vi i vår tid får den heliga Andens gåvor när vi blir smorda med helig olja, men i gamla testamentets tid tog den heliga Anden sin boning i profeterna när de talade genom Honom. Jesus, Syraks son, vittnar följande om profeten Elisha: ”Medan han levde gjorde han sällsamma ting, och även efter döden var hans gärningar förunderliga” (Jesus Syraks vishet 48:14).

Vad består hans ”förunderliga gärningar” efter döden av? Andra kungaboken (13:20-21) innehåller en redogörelse: ”Elisha dog och lades i graven. Moabitiska rövarband trängde in i landet år efter år, och en gång under en begravning fick några israeliter syn på ett sådant rövarband. De kastade liket i Elishas grav och försvann därifrån. Men när den döde kom i beröring med Elishas benknotor fick han liv igen och reste sig upp”.

Helgonen och deras reliker vördas som den heliga Andens boningsplatser och när vi hedrar dem så leder det till tillbedjan och dyrkan av Gud, vars helgon de är. I shḥimo, den syrisk-ortodoxa kyrkans dagliga bönbok, ber vi till exempel följande ord: ”Välsignad är Han som förstorade er, profeter, apostlar och heliga martyrer, och placerade era ben som ljus i den heliga Kyrkan, och hedrade och förstorade ert minne här och ovan i himlen. Må era böner hjälpa oss”.

Låt oss gå tillbaka i tiden, en sisådär 1900 år…

Vördade man reliker redan då? Under en tid då kristna inte kunde samlas öppet för bön så samlades de ofta vid martyrernas gravar för gudstjänst. Mor Polykarpos (+155), som var biskop och lärjungen Johannes egna lärjunge, led martyrdöden och blev levande bränd på bål. Hans församling skrev därefter ett brev om hans martyrdöd, där vi kan läsa följande:

”Sedan samlade vi hans ben, som är dyrbarare än ädla stenar och mer värda än guld, och lade dem på ett passande ställe. I den mån det är möjligt ska Herren låta oss samlas där i jubel och glädje och fira årsdagen av hans martyrskap, till minne av dem som kämpat förr och till övning och förberedelse för dem som [i framtiden] ska kämpa.”

Kyrkan är Kristi kropp, bestående av ”dem som kämpat förr” (som kallas den segrande Kyrkan) och vi som fortfarande kämpar (som kallas den kämpande Kyrkan); vi ber för varandra, tar hand om varandra och hedrar våra fäder och mödrar i tron. Det här är något väldigt vackert. Om det idag finns ett extra obehag för vördnaden av reliker så beror det kanske mer på den moderna kulturen i vissa delar av världen än någonting annat, där det inte är farfar som ligger i kistan utan bara ”hans skal”, och där man i princip måste betala andra för att ta hand om ens bortgångna.

Men låt oss fundera på varför de heliga myrrbärarna skyndade sig så tidigt på morgonen till Herrens grav efter sabbaten, var det på sökandet efter en uppståndelse eller helt enkelt för att uppfriska en älskads kropp, som hastigt hade svepts in och begravts?

Skriven av: Andreas Sunal

Källor

Den Heliga Bibeln
Tidskriften Biblicum 4/1993
”The Sayings of the Desert Fathers” av Benedicta Ward
”The Spiritual Means” av H.H. Påve Shenouda III av Alexandria
”Life of Antony” av mor Athanasios
”On the Incarnation of the Word” av mor Athanasios
”De Apostoliska Fäderna” av Per Beskow och Olof Andrén