Syrisk-Ortodoxa patriarkatets logga

Ett brev från H.H. moran mor Ignatios Afrem II, patriark av Antiokia och hela Östern, inför den stora fastan

Vi ger vår apostoliska välsignelse, välvilliga böner och hälsningar till våra bröder: Hans Salighet Mor Baselius Thomas I, mafryono i Indien, och Deras Nåder ärkebiskoparna, våra andliga barn, vördade präster, munkar, nunnor, diakoner och diakonissor och alla välsignade syrisk-ortodoxa människor över hela världen. Må Guds försyn omfamna dem genom förbönerna av Jungfru Maria, Guds moder, och Mor Petrus, apostlarnas ledare, martyrerna och alla helgon. Amen.

”Man smädar oss och vi välsignar. Man förföljer oss och vi härdar ut.” (1 Kor. 4:12)

Våra älskade i Kristus: vår heliga syrisk-ortodoxa Kyrka har tillägnat detta välsignade år 2015 till hundraårsminnet av folkmordet Seyfo, som betyder ”svärd” på syriska. Seyfo påminner oss om de sorgliga händelserna som är inristade i medvetandet på varje syrisk-ortodox individ. Detta har lämnat ett bestående ärr i vår religiösa och nationella person. Samtidigt innebär

[Seyfo] en skamlig fläck för mänsklighetens historia. Dessa massakrer, som begicks mot våra fredsälskande människor, är några av de mest fasansfulla i Kyrkans historia, som har förföljts sedan dess grundande. Under alla epoker och på alla platser, har vågor av förföljelser slagit Herren Jesus Kristus följeslagare. Ett stort antal martyrer var offer för dessa förföljelser och utgöt sitt blod för Kristi kärlek.

Apostlagärningarna berättar att efter den heliga Andens nedstigande över apostlarna i Jerusalem, började dem spridas över hela världen och predikade Livets Ord, Herren Jesus Kristus. De spred de goda nyheterna, det heliga Evangeliet, och konverterade människorna från hedendomen till dyrkan av den ende sanne Guden. De utsattes för förföljelser och slakt endast för att de var kristna. Hedningar började jaga efter de troende från en stad till en annan, de slaktade och dödade dem. De kastade dem ibland till odjuren och de svältande djuren som attackerade och slukade dem utan nåd. De lämnade endast deras ben som sedan vördades av de trogna över generationer.

Trots hårdheten och antalet förföljelser förblev de kristna stadigt befästa i sin tro och vägrade att ge upp sin tro på Kristus. De följde exemplet av ärkediakonen och den första martyren Mor Stefanus som sade: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” (Apg. 7:56) De yttrade sig också med aposteln Paulus: ”Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?” (Rom. 8:35) Således uthärdade de all tortyr och alla motgångar med stort mod och tålamod. De var beväpnade med hopp om att livet kommer att besegra döden och övervinna alla svårigheter, tragedier och lidande. Dessutom ansåg de att döden inte kunde skilja dem från Kristi kärlek eller ta ifrån dem räddningen som kommer att ges till dem av Herren Jesus.

Istället för att se en nedgång i antalet troende på grund av dessa förföljelser, såg vi ett stort antal människor ansluta sig till Kyrkan som växte, blev starkare och blomstrade. Således blev martyrskap och förföljelser särskilda kännetecken i Kyrkan, som med rätta förtjänar titeln ”den kämpande Kyrkan”. I vår syriska tradition ber vi: «bqeṭlaykhun sohde brikhe, etbanyat ʿidhath qudsho, wbashkhinto dhadomaykhun, ḥodyo kulyum wafṣiḥo.» som kan översättas som: ”Med er martyrdom, o välsignade martyrer, byggdes den heliga Kyrkan och på grund av era reliker är hon glad och jublar varje dag.”

Förföljelserna slutade inte och martyrdomens period är långt ifrån över, dödande och slakt fortsätter i Guds, religionens och trons namn. Vilken gud är nöjd med mord, blodsutgjutelse och förnedrandet av människors värdighet bara för att de har olika tro och dyrkar Gud på sitt eget sätt? Är de som dödar i religionens namn medvetna om att de förolämpar sin egen religion och visar sin gud som en hård och blodtörstig gud? De presenterar sin gud som om han är i behov av människooffer för att fortsätta existera… medan vår Herre Jesus Kristus lär oss och säger: ”Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” (Matt. 9:13)

Istället för nåd utövar de orättvisor och istället för kärlek visar de hat. Från ett sådant hat föds våld. Detta våld gör det mänskliga sinnet blint och det ser inte Guds avbild i ansiktet på sina medmänniskor, snarare blir de deras fiender och de försöker förgöra dem. Genom att göra så, tror de att de offrar offer till Gud.

Mina älskade, de tragedier, mord och förstörelser som vi bevittnar idag visar oss i vilken utsträckning mänskligheten moraliskt kan minska, även till den graden att förneka de grundläggande mänskliga rättigheterna i livet och i tron. Detta leder till att de begår de värsta brotten mot sina medmänniskor. Vad kristna går igenom dessa dagar i Irak, Syrien, Libanon, Egypten och det heliga landet Jerusalem, på grund av sin trostillhörighet och sitt befästande i sina förfäders länder, är en enorm vedermöda som tvingar dem att välja mellan döden, utvandringen eller att överge sin kristna tro och sin Kyrka.

Men vi bör inte ge upp och förtvivla eller tillåta vår beslutsamhet att tyna bort, snarare bör vi fortsätta vittna om vår tro på Herren Jesus Kristus. Vi bör stärka vår tro och bevara Mellanösterns kristna arv som inrättades av våra förfäder i denna region som kallas kristendomens vagga. Vi ska alltså bevara den tro som planterades i våra hjärtan av våra välsignade helgon och fick näring av martyrernas blod genom tiderna; en tro som har blomstrat, vilket ger oss förlitan att lämna våra liv i händerna på vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Således kommer de våldsamma vindarna av förföljelser och vedermödor aldrig att hindra oss från att fullfölja vårt uppdrag.

Mina älskade, den stora fastan är en tid för oss att fasta med böner och be Gud att hjälpa oss att fullfölja vårt kristna vittnesbörd i denna orofyllda värld. Det är en tid för att be Herren att göra oss till sanna kristna så att Han kan, genom oss, förhärligas. Låt oss med glädje acceptera att dricka ur lidandets kalk med vetskap att vi kommer att segra i slutändan. Det är också en möjlighet för våra älskade trogna medlemmar i församlingar i diasporan, vars förfäder delade samma bittra kalk vid Seyfo, att be för sina bröder i Mellanöstern. Deras utvandring från sitt hemland är en ny tid av förföljelse.

Därför uppmanar vi dem att hålla fast vid den heliga Kyrkan och hennes dyrbara läror som deras förfäder blev martyrer för. Vi uppmuntrar alla att inte glömma sina bröder som lider på grund av sitt bekännande av Kristus. Dessutom uppmanar vi våra andliga barn att ge allmosor, hjälpa de som är i behov i den mån de kan med vetskap att dessa handlingar inte kommer gå förlorade av vår himmelska Fader. Vi ber Gud den Allsmäktige att ta emot vår fasta, våra böner och allmosor. Må Han även gör oss värdiga att fira Hans uppståndelse från de döda.

Utgivet av vårt Patriarkat i Damaskus, Syrien, den 2:a februari 2015.

Översatt av: Gunay Raheb