En gammal syrisk-ortodox ikon av sista måltiden

Det allra första säkra omnämnandet av en ikon i kristen litteratur är i ett dokument på

suryoyo-språket, ”aposteln Addais lära”. En målad bild av Kristus introduceras i berättelsen; och ännu senare, i de redogörelser givna av kyrkohistorikern Evagrius, så är den målade bilden omvandlad till en bild som mirakulöst dök upp på en duk när Kristus tryckte den mot sitt våta ansikte. Duken fanns kvar i Edessa fram till 900-talet, då den togs till Konstantinopel. År 1204 förlorades den när Konstantinopel plundrades av korsriddarna.

Vad är en ikon? Det är ett religiöst konstverk som kommunicerar heligheten av Guds närvaro i kosmos

[världen/universum]. Bysantinska [öst-ortodoxa] teologer är kanske mest kända i västvärlden för att ha utvecklat ett teologiskt system för tolkningen av och syftet med ikoner.

Ikoner har flera traditionella egenskaper enligt bysantinska konstnärer och teologer. Här är sju grundläggande kännetecken i de flesta bysantinska ikoner:

1. De undertecknas aldrig av ikonens skapare.
2. Skaparen fastar och ber när han eller hon ”skriver” (målar) ikonen.
3. Ikoner är inte målade utan ”skrivna” eftersom de har ett undervisande syfte.
4. De måste överensstämma med sanningen i skriften.
5. Perspektivet är bakom betraktaren så betraktaren är en del av ikonen.
6. Det finns ingen bakgrund i ikonen, så den saknar ett ”3-D” perspektiv, som om den är hängande i tid och rum.
7. Ljus kommer inifrån motivet och upplyser figuren/personen (man ser aldrig någon skugga i en bysantinsk ikon).

I det sjunde ekumeniska rådet (år 789) stöds ikoner av den romerska kyrkan som en östlig form av teologiskt uttryck. Men när frankerna tog över det heliga romerska rikets påvedöme i det tionde århundradet reagerade de våldsamt och instiftade en ålder av ikonoklasm [förstörelse av religiösa ikoner samt andra symboler eller monument]. Vördnad för ikonerna förbjöds och de förstördes och avlägsnades från kyrkor och hem. Fröet av denna reaktion började med en felaktig tolkning av det sjunde rådet i det frankiska Libri Carolini i slutet av det sjunde århundradet, som förklarade att ikoner dyrkades, därmed förbjöds de.

Under dessa århundraden fortskred suryoyo-konsten långsamt inom den islamiska världens miljöer som förbjöd heliga bilder. Trots det fann suryoyo-konsten sin väg inom evangelierna och kyrkliga böcker snarare än i yttre uttryck på kyrko- och klosterbyggnader. Många av ikonerna som finns inom syrisk-ortodoxa manuskript visar påverkan från bysantinska influenser i stil och kulturella former. I Rabbula-evangelierna [en dekorerad evangeliebok från 500-talet på suryoyo], till exempel, så visar ikonerna grekiska kolumner och bilder.

Den heliga ikonen tog aldrig helt rot i de suryoyo-talande kyrkorna i öst förutom i bibelmanuskript. Suryoyo-ikonen var rotad i Guds skrivna ord. Det fanns också ett praktiskt värde till denna sammanslagning. Det var lätt att dölja evangeliebilderna under attack. Kyrkor öster om Eufrat var nästan under ständig belägring, plundrade i nästan varje generation. Bilderna av Kristus kunde skrivas i kyrkliga böcker och evangelieredogörelser och bevaras under vakande munkars och prästers beskydd.

Några få ikoner sticker ut som rena uttryck för suryoyo-ikonografi som skiljer sig från den bysantinska estetiska traditionen.

Kanske en av de renaste och mest distinkta suryoyo-ikonen är av den sista måltiden [se ikonen högst upp i artikeln]. Den har ingen bysantinsk motsvarighet. Det är ett unikt bidrag i den heliga konstens värld. Det första vi lägger märke till om detta konstverk är att bordet är runt. I så många syrisk-ortodoxa kyrkor finner vi da Vincis ”den sista måltiden”, där vi ser över det långa bordet på Kristus och hans lärjungar [se bild nedan]. Trots att denna bild inte är en ikon så behandlas den som en i många syrisk-ortodoxa kyrkor. Detta är sorgligt när vi har suveräna ikoniska bilder i vår egen tradition.

Da Vincis sista måltiden

Låt oss titta på ikonen noga. Var är bägaren som uppträder så framträdande i den sista måltiden? Vi betraktar den ovanifrån och tittar in i den. Bordet är bägarens kant och offret [nattvarden] sitter i hjärtat av den. Den cirkulära formen drar oss alla till centrum. Om vi har några tvivel om var vi ska leta så ser vi att Kristus pekar på den.

I den andra handen är en bok som hålls av det levande ordet. I ortodox tro är Guds Ord Kristus själv. Det kan aldrig vara sola scriptura [skriften enbart, en protestantisk lära]. Skriften är förankrad i Kristus, inte i vår tolkning.

Fokus är på offret. Kristus pekar på det snarare än att nå ut till världsliga behag, vilket framgår av lärjungarnas händer. Detta är intressant teologi eftersom det pekar på Kristi handling i stället för den mänskliga formen av Kristus. På ett sätt antyder det för oss Kristi väg för våra egna liv. De ska vara liv av uppoffring. När vi ser till offret, ser vi mindre till oss själva och mer till den som ger oss kraft att agera.

Medan vi går runt bordet märker vi ikonens dimensionella aspekt. I den utökade dimensionen kan vi se runt hörn. Det är ett djupt antropologiskt perspektiv som ofta används av infödda kulturer. Infödda i nordvästra Nordamerika skapade ikoner av olika djur som spelade en stor roll i deras kulturs inre mytologi. Korpen, laxen, björnen och andra varelser ses från alla håll [se exempel nedan]. Vi står på flera ställen samtidigt. Det är ett gudomligt perspektiv. I ikonen står vi inne i ikonen och på flera ställen samtidigt.

Indiansk stenkonst

Till en början kan det se ut som en tvådimensionell bild. Men det är det inte. Om vi tittar närmare ser vi att det är krökt rum [dvs. inte “platt”]. Vi är inne i bägaren. Vi är offret. Det är en djup bild full av betydande teologi.

Ikonens auktoritet kommer från Kristus själv. Alla ikoner handlar om Kristus, även när han inte är framställd i ikonen. Ett helgon som avbildas är Kristus därför att det är Kristus som upplyser honom. En ikon vördas aldrig direkt. Den är ett fönster genom vilken vi tittar på Kristi vidsträckta kosmos.

I allmänhet följer suryoyo-ikoner bysantinska regler för ikoner förutom att det är ett mer sällsynt experimenterande i dimensionaliteten. Detta drag noteras inte bara på ikonen för den sista måltiden, utan även i flera andra ikoner i suryoyo-världen. På en ämbetsdräkt i ”Metropolitan Museum of Art” ser vi på bilder av Kristus [se bild nedan]. Hans ansikte viks ut som om ansiktet skalas av. Vi ser runt sidorna av ansiktet och ser hela huvudet.

Syrisk-ortodox ämbetsdräkt

På en nordvästkustsbild ser vi ansiktet på ett rituellt djur på samma sätt [se bild nedan]. Ansiktet viks ut till en extra dimension. Dessa ansikten presenterar en kvalitet som tar oss från vår euklidiska dimension [platt rum] till en himmelsk dimension där Gud känner till vartenda hårstrå på vårt huvud.

Nordvästkustsmask

Suryoyo-ikoner är mer än bara bilder. De är heliga uttryck för det gudomliga som avslöjar en rik och komplex tradition lika tankfull som bysantinsk ikonografi.

Skriven av: Fader Dale A. Johnson (Bar Yuhanon), en syrisk-ortodox präst som konverterade från den förenade metodistkyrkan