Följande är en artikel skriven av abun dayroyo Saliba från Mor Jacob-klostret i Salah, Tur Abdin som han för några år sedan tog sig tid att skriva till glädje för oss ungdomar.

Vår frälsning genom den gudomliga ordningen

Människans frälsning, enligt de heliga skrifterna, börjar ända från början av Guds inkarnerade Ord (Logos, Jesus Kristus). Om vi ​​noga analyserar dialogen som ägde rum mellan ängeln Gabriel och Jungfru Maria enligt Lukas, (1:25-38), så kan vi förstå att i och med bebådelsen till Guds moder (Theotokos) så har vi början av vår frälsning – Guds inkarnation i köttet. Kristendomen tror på den ytterst mystiska föreställningen att den eviga Guden blev ett litet barn, och än mer häpnadsväckande att ända sedan befruktningen av Kristus, i vilken form det där embryot än tog, så var Gud helt närvarande från början av ängelns hälsning till Maria, och på så sätt påbörjades Guds försoning med mänskligheten i jungfru Maria som i sanning är Theotokos (Gudsföderskan). Vi kan bokstavligen säga att vår frälsning startade från Gudsföderskans bebådelsedag och slutade på det heliga korset vid Kristi korsfästelse och hans uppståndelse där han lyfte upp Adams kropp med sig, vilket innebär att han räddade mänskligheten genom att vara en människa.

Eftersom Guds inkarnation är återförenandet av gudomligheten med mänskligheten, avslutande separationen som fanns sedan tiden för Eva och Adams syndiga olydnad, så är Guds inkarnation mycket meningsfull för oss människor. Guds integritet avslöjad i inkarnationen var beroende av hans förmåga att uppfylla det ursprungliga syftet med sin skapelse, att återställa mänskligheten till sitt första tillstånd. Denna process skulle behöva uppfyllas genom det inkarnerade Ordet, och komma att bli känd som den pånyttfödda förståelsen. Ett spår av denna fras hittas och kan relateras också till mor Athanasios idé om inkarnationen, ”Gud blev människa så att vi kan bli gudomliga”.

Frälsningens drama kan iakttas i denna psalm av mor Afrem Suryoyo, översatt av Sebastian Brock, som visar frälsningshistorien från början till slut:

Alla dessa förändringar gjorde den Barmhärtige,
kläende av sig härlighet och sättande på sig en kropp;
ty han hade hittat ett sätt att återkläda Adam i den härlighet som han hade klätt av.
Han var insvept i lindor, motsvarande Adams löv.
Han satte på sig kläder i stället för Adams hud.
Han döptes för Adams synd.
Han balsamerades för Adams död.
Han reste sig och lyfte upp Adam i sin härlighet.
Välsignad är han som steg ned, satte på sig Adam och steg upp.

Kristus i dödsriket ikon

I denna psalm tolkar Afrem Första Moseboken 3:7-21 till att mena att Adam och Eva ursprungligen var kungligt klädda av Gud, men genom att synda förlorade de rätten att bära dessa kungliga/gudomliga plagg; ”då öppnades ögonen på dem båda” (3:7) var deras plötsliga insikt av att ha förlorat sina kläder och nu vara nakna inför Gud. Det är därför som Afrem relaterar inkarnationen till Guds ”återklädande” av Adam. Skinnplaggen som gavs till Adam och Eva av Gud i Första Moseboken 3:21 var en ynklig ersättning för deras ursprungliga plagg som möjliggjorde för dem att vara i Guds närvaro. Kristus den inkarnerade Guden helgar och förvandlar därmed kläder när han låter sig själv svepas in i lindor. För nu döljer inte längre kläderna synd, utan gudomlighet.

Det är rätt att säga att vår frälsning har fyra steg enligt Kristi jordiska verksamhet; inkarnationen av Guds Ord, hans födelse av Jungfru Maria, hans dop och hans uppståndelse. Så uppståndelsen är den sista punkten i försoningen och förhärligandet av människans kropp. Mor Jakob av Sarug ser de tre huvudpunkterna i Kristi inkarnation som lika som att beskrivas som tre livmödrar; Marias livmoder, Jordaniens livmoder

[där Herren döptes] och Sheols livmoder [dödsriket, där Herren lyfte upp Adam].

Märkbart så härleder Jakob en avgörande poäng på de tre livmödrarna som interagerar med Jesu verksamhet i tre stadium (detta ger en anledning till att det kristna dopet imiteras av Jesu död och uppståndelse; Romarbrevet 6:4), som han uttrycker det: ”Han [Kristus] avslutade hela sitt lopp med tre mellanstationer: han bodde i jungfrun och kom till födelse, fastän han var Gud; han tog emot dopet, ändå var han Gud; och han steg ned till Sheol [dödsriket], och världen erkände att han var Gud.” Enligt Jakob illustrerar Jesu dop då helt enkelt ett frälsningssyfte genom att peka ut tre steg i Jesu verksamhet.

Firandet av Kristi död på korset utgör en väsentlig del av den syriska liturgin i vilken Kristus förstås vara ett offer för Adam och Evas synd. Som Kristus introducerades av Johannes Döparen, ”detta är Guds lamm som tar bort världens synd.” Därför fokuserar de liturgiska texterna under hela stilla veckan och firandet av Kristi korsfästelse på konsekvenserna av synden av de första föräldrarna i paradiset, och att Kristus därför offras för mänsklighetens frälsnings skull, för att återställa den till sitt ursprungliga tillstånd. En av psalmerna om Jesu lidande anmärkte till exempel att ”På fredagen tog Adam bort ‘härlighetens mantel’ som han var iklädd; och på (lång)fredagen tog korsfästarna av Sonens vackra kläder som han bar. På Golgata var (Jesus), som klädde Adam i härlighet, korsfäst och naken, och människobarnen fördelade hans kläder, och genom hans nakenhet så har ‘härlighetens mantel’ återvänt till Adam, som han hade förlorat”.

Detta visar tydligt att frälsningen sker på korset och att mänskligheten återställs till sitt ursprungliga tillstånd genom Kristi lidande, korsfästelse och uppståndelse. Aposteln Paulus kopplar i romarbrevet tydligt det kristna dopet med Kristi död och med förening mellan de döpta och Kristus, med utgångspunkten att det kristna dopet motsvarar Kristi död.

I ljuset av Kristi korsfästelse så bjuds mänskligheten in till att erkänna Guds djupa och enorma kärlek till mänskligheten i början när Gud skapade honom i sin liknelse och avbild (1 Mos 1:27), och nu offras för att föra den tillbaka till sin härlighet. Mor Afrem spårar idén om uppståndelsen genom att illustrera och jämföra Adams situation i paradiset med Kristi korsfästelse, begravning och uppståndelse på följande sätt [med trädgården menas trädgården där Herren begravdes]:

Kristi grav och trädgården är symboler för Eden där Adam dog en dold död, ty han hade gömt sig bland träden som om han hade gått in i en grav och täckts över. Den Levande, en gång begravd, har nu uppstått i trädgården och lyft upp den Adam som hade fallit i trädgården; från trädgårdens grav förde Kristus Adam i härlighet till bröllopsfesten i Paradisets Trädgård.

Som helhet så reformerade mänskligheten till ett nytt stadium genom Kristi födelse, dop och uppståndelse. Vad som nu är viktigt för oss som kristna är att vara medvetna om denna gudomliga verksamhet genom vilken mänskligheten räddades och Kristi liv blev ett exempel för våra liv i att följa hans undervisning och hålla hans bud, för att vara värdiga hans frälsning. För oss börjar frälsningen när syndens makt och död konfronteras, som Kristus besegrade våra största fiender; djävulen, synd och död, som härskade en orättfärdig makt och lade beslag på sin auktoritet genom att hävda överhöghet över hela skapelsen. Så därför får vi denna gudomliga kraft sedan vårt dop för att övervinna alla dessa fiender genom den helige Andes kraft och genom hoppet om Jesu Kristi uppståndelse.

Slutligen vill jag ta tillfället i akt i detta heliga tillfälle och önska er alla en välsignad och glad påsk. Må Gud ge sin nåd till er och ge er andlig glädje och visdom, för att upprätthålla sitt uppdrag i världen.