Mor Abraham av Qidunio

Jag vill skildra, mina älskade, berättelsen om Mor Abrahams liv, som konverterade staden Qidunio. Efter att hans föräldrar framled från denna värld, efterlämnade de många ägodelar till honom. Han lät en av sina vänner fördela dem bland fattiga.

Efter Mor Abrahams broders död, förde man Maria, hans broders enda dotter, som var sju år gammal, till Mor Abraham. Han gav order om att hon skulle bo i den yttre cellen, medan han, den gode, bodde i den inre cellen. Mellan dem fanns ett litet fönster, genom vilket han lärde henne de heliga Psalmerna och Skrifterna. Hon höll vaka och tjänade tillsammans med honom. Vid flera stunder, vädjade den välsignade

[Mor Abraham] till Gud i sina böner för hennes skull, så att hennes sinne skulle föras mot omvändelse och inte vara bunden någon av världens passioner.

Under tjugo år kämpade hon med detta sätt att leva, som ett rent får och en fläckfri duva. När tjugo års självförnekelse kom till fulländning, besökte Satan henne och tog henne till fånga genom en av sina syndens snaror för att böja henne [mot synd] och fördärva skönheten av hennes självförnekelse genom synd. Hon påverkades av denna synd, slet sönder sin klädnad av hår som hon hade varit klädd i. Hon slog sig på ansiktet och bröstet på grund av sin sorg. Hon sa till sig själv:

”På så sätt har jag dött och förlorat mina livsdagar, mödan av mitt sätt att leva, [mitt] asketiska liv och mina ögons tårar är utan någon effekt. Jag har gjort Gud bitter och dödat min själ. Jag har kastat min farbror i sorg och bitterhet. Jag har blivit ett hån för min fiende. Så, varför lever jag. Ve mig. Ve mig. Vad har jag gjort. Ve mig. Vad har hänt med mig. Ve mig. På vilket sätt kunde jag falla! Hur kunde jag halka utan att vara medveten! Jag vet inte hur jag blev fördärvad! Vart kan jag gömma mig? Vart kan jag gå? I vilken avgrund kan jag kasta mig själv? Var är den heliga [Mor Abrahams] undervisning? Vad har hänt med Afrem den vises förmaningar som sa till mig: ”Ta vara på dig själv och bevara din kyskhet fläckfri för den odödliga brudgummen.” Därför förmår jag inte blicka upp mot himlen. Jag har dött inför Gud och människan, och är inte kapabel att närma mig fönstret. Hur kan jag, som är en syndare och fylld av skamliga överträdelser, tala med den heliga [Mor Abraham]? Om jag skulle närma mig hans närvaro, skulle eld utgå från hans fönster och förtära mig. Så, det är bättre för mig att flytta till en plats där ingen vet om mig, eftersom jag redan har dött en gång och har inget hopp om frälsning.”

Vid den stunden, ställde hon sig upp och flyttade till en annan stad. Hon förändrade sin ärade personlighet mot en ond och stannade på ett hotell [som en prostituerad].

När allt detta skedde med henne, kallade den välsignade [Mor Abraham] på henne en gång och en andra gång, sägande: ”Min dotter, varför har du varit ovarsam, under två dagar, med att öppna din mun till att prisa Gud.” När hon inte svarade, sörjde han och grät i stor utsträckning och sa: ”Ve mig, vargen har fångat mitt får!” Med en hög, gråtande röst sa han: ”Kristus, världens Frälsare, ta tillbaka ditt får, Maria, till din fårfålla!” Han grät i två år för sin broders dotter och han bad kontinuerligt, natt och dag, till Gud för hennes skull.

Efter två år hörde den välsignade [Mor Abraham] var hon levde. Han öppnade dörren till sin cell och gick ut. Han tog på sig en romersk-militär klädsel, och även en militärhjälm på sitt huvud, och red på en häst och for fram som en spion som vill spionera i ett land eller stad.

När han kom till platsen, där hon var, hotellet, frågade han efter hotellvärden: ”O min vän, jag har hört att du har en vacker ung flicka här och jag vill se henne.” Han kallade på henne och hon kom till honom. När han såg henne, prydd och klädd som en synderska, fällde han tårar över hela sin kropp. Men han uthärdade, modigt, så att hon inte skulle upptäcka och springa iväg. När de satt och drack, slog den välsignade [Mor Abrahams] monastiska ande henne. Vid den stunden påmindes hon om sitt asketiska liv och svarade sorgset med gråt och sa: ”Ve mig!”

Fastän Mor Abraham varken hade smakat bröd eller ätit kött eller druckit vin under femtio år på grund av sin asketiska levnadsstil, och sov på samma matta under de femtio åren, närmade han sig den syndfulla kvinna med god intention för en själs frälsning, och han svarade och sa till henne:

”Min dam, kom nära mig,” och hon kom nära, ”denna din varsamma gråt kommer inte fly från mig.” Han tog av militärhjälmen från sitt huvud och frågade henne medan han själv grät:

”Min dam Maria, vet du inte vem jag är? Är jag inte din fader Abraham? Min kära och älskade dam, förstår du inte? Är jag inte den som har uppfostrat dig? Vad har hänt med dig, o min dotter? Vem har dödat dig? Var är din ärofylld klädnad? Har du fallit från den upphöjda himlen till denna avgrund? Varför talade du inte med mig när du syndade och jag skulle ha gjort bot [för din skull] med Afrem min älskade? Varför gjorde du såhär, på vilka grunder lämnade du mig såhär, och kastade mig in i en ändlös sorg? Vem är utan synd utom den enda Guden?”

När hon hörde detta blev hon orörlig likt en sten i hans händer medan hon fruktade och darrade. Och den välsignade [Mor Abraham] grät igen och sa till henne: ”Min dotter Maria, varför talade du inte med mig? Min dotter, jag har inte kommit hit för din skull. Denna synd är över mig. Jag kommer att stå till svars inför Gud på domedagen. Därför, kommer jag att göra bot för denna synd.”

Och fram till midnatt bad han för henne medan han grät och förmanade [henne].

Hon svarade och sa till honom medan hon grät: ”Min herre, jag kan inte titta på dig, på grund av de skamliga sakerna som jag har gjort. Se, hur kan jag be till Gud när jag har blivit oren genom syndens smuts?”

Den välsignade [Mor Abraham] svarade henne och sa: ”Du är min uppfostran. Din syndighet är min. Gud kommer att hämnas mig för denna synd. Lyssna bara på mig. Kom, låt oss gå tillsammans till vår plats. Se, även min älskade Afrem lider för din skull och ber till Gud för din skull så att du ska förmå återvända till Honom. Ha nåd över min gamla ålder och medömkan över min fläckfrihet. Lyssna på din faders vägledning.”

Så sa han till henne medan han var knäböjd och bad för henne. Hon svarade och sa till honom:

”Om du vet att jag kommer vara kapabel att omvända mig, och att Gud kommer acceptera mig, då vill jag följa med dig och kyssa dina fötter. Jag vädjar till din renhet eftersom du har uppenbarat din nåd över mig och har kommit efter mig för att resa upp mig ur den orena syndens smuts.”

Hon böjde sitt huvud mot hans fötter och grät hela natten och sa till honom: ”Hur kan jag återgälda dig min fader för allt som du har försett mig med?”

När det blev morgon, sa han till henne: ”Min dotter, res dig upp, låt oss ge oss iväg härifrån.”

Vid den stunden, ställde de sig upp och begav sig iväg [från platsen]. Han satte henne på sin häst, drog iväg och gick före henne. Han fortsatte längs vägen, fröjdande, likt en herde som har funnit ett vilset får, bärande på det på sina axlar. När de kom fram, lät han henne stanna i den inre cellen, där han hade varit förut. Han förblev i den yttre cellen, där hon hade varit. Klädd med säckväv och i stor ödmjukhet började hon arbeta genom omvändelse och fasta, med tårar och vakor, och åkalla Gud utan skamlighet. Hon bad till Gud, utan skamlighet, på detta sätt så att Han skulle förlåta henne för vad hon hade gjort och acceptera hennes omvändelse. De sjuka tillfrisknade genom hennes böner.

Översatt av: Charbel Rizk