En munk bärande den monastiska eskimo

Förord

Kyrkans fäder har med all rätt noterat att ett försvagat monastiskt liv leder till att kyrkan försvagas. Monastiken är för kyrkan vad hjärtat är för kroppen. Det starka monastiska livet ger inte bara kyrkan starka ledare (eftersom biskoparna är munkar) och ett starkt centrum för bevarandet av syrisk-ortodox teologi, utan även ett hopp om en genuin kristenhet. Att vara kristen är att sträva efter att bli lik Messias. Munken och nunnan tar denna strävan till den yttersta gränsen genom att i kärlek leva ett liv endast med Messias. Munkens och nunnans önskan och strävan är att bli så lik Messias som möjligt genom att leva endast med honom.

Det monastiska livet har en rik och djup förankring i den

syriska-ortodoxa traditionen. Hans Helighet Moran Mor Ignatios Afrem I Barsom har låtit oss veta att den syriska-ortodoxa kyrkan har haft 83 levande och verksamma
kloster. Hans Helighet understryker samtidigt att detta är vad vi känner till. Det kan alltså ha existerat fler än 83 levande och verksamma kloster. Några av dessa kloster lever och är verksamma än
idag.

Mor Mushe Bar Kifo, som verkade på 800-talet, var munk och kom sedan att vigas till biskop. Han verkade i vad vi idag vet är Irak. Mor Mushe Bar Kifo har efterlämnat flera verk av olika slags genre: såväl teologiska som exegetiska och liturgiska. Ett av hans liturgiska verk, nämligen kommentarerna på ordinationsgudstjänsterna, innefattar homilian som följer nedan i svensk översättning. Denna homilia är intressant av flera anledningar, men i synnerhet för att den ger oss en förståelse av vad meningen med det monastiska livet är. Homilian besvarar frågor som: Varför blir man munk eller nunna? Vad är målet med ett sådant liv? Vad förväntas av en munk och en nunna? Och vad ska munken och nunnan själv förvänta sig? Vilken styrka får en munk och en nunna av det monastiska livet? Vilka fördelar och vilka utmaningar följer ett sådant liv? Homilian är, inte minst, intressant och viktig för den som någon gång frågat sig själv om han eller hon är kallad till att leva ett monastiskt liv: ett liv i kärlek med endast Messias.

En homilia av Mushe, Biskop av Raman, känd som Bar Kifo, som läses över de som bär den monastiska

eskimo vid slutet av gudstjänsten för deras
kläd

Först bör de som för Guds skull närmar sig den monastiska eskimo ha tilltro på Fadern, Sonen och den Heliga Anden, och tro på den levande Gudens löften och utfästelser, vilka utlovats och utfästs till de som älskar Honom: ”något som inget öga sett och inget öra hört och ingen människas hjärta bestigit” (1 Kor 2:9), som den gudomliga aposteln säger. Om de inte litar på Hans löften, kommer deras strävan att vara

[grundad] på ett tomt hopp. Var och en som arbetar, utmattar sig efter något hopp. Ingen arbetar för någon annan utan att hoppas att han ska ges en lön för sitt arbete, antingen en synlig ersättning och lön eller en osynlig och oförgänglig. Likaså är det även med krigare som ger sig in i ett slag och strider med all sin styrka för att ta emot seger, de strider för löftet om löftena som utlovats dem. De som ser fram emot löftena bortom detta liv, det kommande livet och fröjden, skyndar sig till att arbeta i den andliga vingården, eftersom hoppet och löftet om de kommande tingen, som de ska bli belönade med, är sann för dem.

Följaktligen, som vi redan sagt, begynnelsen för de som närmar sig monastikens strävan är tro, att tro på vår goda Guds löften och utfästelser eftersom Hans heliga ord, som Han har sagt, är så sanna: ”Kom till mig, ni som är tyngda av tunga bekymmer och bördor, jag skall ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som är mild och ödmjuk i hjärtat, och ni skall finna vila för era själar” (Matt 11:28-30).

De sanna lärjungarna hörde således detta kall, lämnade världen och allt i den och följde Honom. De befriades från världen och från syndens plågor, och trodde på det heliga ordet som predikades: ”Den som lämnar föräldrar, bröder, barn, hus och städer för min skull, ärver evigt liv” (Matt 19:28). De lämnade [allt detta] för Hans sanna löften och trovärdiga utfästelser. Deras tankar upplystes och de hjälptes av nåden. [De lämnade sina] föräldrar, fränder och familjer, tog korset och följde Honom enligt Hans befallning som Han sade: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig, kan inte bli min lärjunge” (Matt 10:38). Korset symboliserar död från denna värld samt skam, förolämpning och förödmjukelse av människor. När lärjungarna hörde dessa, och trodde att de är sanna, gick de utan fruktan på den raka och smala vägen. De avvisade sina föräldrar, bröder, släktingar tillsammans med världsliga rikedomar och egendomar och alla slags temporära begär, på grund av Hans heliga namn och den goda utlovade belöningen. De valde elände istället för vila, förolämpning istället för ära och avskildhet från bekantskap istället för relationer. [De föredrog] främlingskapets plågor och förolämpningar från insidan och utsidan. Inget förmådde separera dem från Messias kärlek, varken svärdet när det träffade dem eller eld, anfall eller någon annan prövning som de mötte. De valde att bo i öken, berg och grottor och älskade det mer än städer och kungliga slott. De betade gräs med vilda djur, [drack] floders vatten, [klädde sig] i fattiga kläder och smutsiga mantlar, [och levde] i främlingskapets exil.

De som söker Herren och närmar sig monastiken på grund av Hans löften, bör önska detsamma och efterleva samma gärningar. De bör inte närma sig gudsfruktan i mjukhet eller på ett skenheligt sätt, utan de bör acceptera bokens ord som säger: ”Min son, om du närmar dig och ger dig själv till gudsfruktan, överlämna din själ till all slags prövning och närma dig inte gudsfruktan med två hjärtan, utan närma dig Honom med styrka som en mäktig man som går in i en strid för att döda våra fiender som, ‘ett rytande lejon söker efter något att sluka’ (1 Pet 5:8), som det står skrivet”.

Denna strid, mina älskade, ”är inte mot kött och blod, utan mot härskare och mörkrets makter” (Ef 6:12), som den gudomliga aposteln lär oss. Som de som är på slagfältet varken lägger undan sina vapen eller sitter eller sover eller vilar utan vakar vaksamt så att de inte skadas av sina fiender vid krigsstunden, så bör munken vara, som bär klädnaden som är en symbol för bröstharnesket, det vill säga rustningen som bärs av soldaten. Han har en huvudbonad på sitt huvud som representerar hjälmen. Han bär klädnaden som skölden. Hans sinne är medvetet om att han är svärdet och spjutet med vilka han dödar fienderna.

Han ska inte slacka eller försumma vid någon tid så att han inte sover eller vilar under striden. Hans strid är med munkar, mer än med några andra, eftersom de har tillägnat sig själva åt Gud och har iklätt sig krigarens eskimo. Demonerna krigar mot dem medan de förför dem med köttsliga begär och med flera slags vanärade passioner i syfte att fånga dem som fåglar i en bur. När de ser att munken är uthållig, vaksam och beständig i sin fasta, bön och vaka medan han föraktar begären och flyr från all världslig vila och är noga och uppmärksam med att iaktta och fullfölja alla Gud Messias befallningar som är fyllda av liv, då besegras demonerna och flyr iväg och försvinner från honom, likt egypterna som drunknade i havet på grund av den store Moses och det israelitiska folkets hjärtliga bön.

På grund av detta, se, vår älskade, nu när du villigt givit dig själv och iklätt dig denna heliga eskimo, och bundit din nacke till Gud Messias ljuvliga och goda ok, stå upp omsorgsfullt, och bevara dig själv och gör rättfärdighetens rena gärningar medan du inser och tror att Gud är dina gärningar, och av Honom skänks du din lön. Han kommer att belöna dig med Sin gudomliga rättvisa på den stora domens dag.

Minns därför vid alla tider, vår broder, ståendet inför Guds fruktansvärda domstol och eldens flod som väntar de ondskefulla och demonerna, de gnisslande tänderna, det yttre mörkret, de bundna händerna och benen, det gagnlösa skrikandet, och den ändlösa sorgen och den outhärdliga förödmjukelsen som kommer att ske när det dolda uppenbaras för de som gjorde ondska. Med tanke på allt detta, bör du, o människa, som avskilt dig själv för att arbeta för Gud, anskaffa all slags sann ödmjukhet och speciellt i hjärtat så att du aldrig betraktar dig själv som annat än jord, stoft och mask, som det står, och [alltid minns] att du är mindre och mest försmådd bland människor.

Begrunda vid alla tider helgonens skildringar och efterlev deras gärningar. Lär dig ödmjukhet av Mose, som fastän större och högre än alla folken var ödmjuk i sitt hjärta mer än alla dem. Framför allt, lyssna på Messias som säger: ”Lär av mig, som är mild och ödmjuk i hjärtat, och ni skall finna vila och fullständig lugn för era själar” (Matt 11:29). Lär dig renhet och lydnad av Johannes, korrekthet av Elia, ärlighet av Elisha, och fattigdom av apostlarna, uthållighet av Job, tålamod av David och [lär av] resten av de heliga fäderna. Lär dig även befallningen som sades av Gud till en av fäderna som frågade, ”vad skall jag göra?”, och det sades till honom att skynda iväg från världen och söka tillflykt i tystheten och stillheten.

Hata, förakta, avsäg, avstå och akta dig från svekfullhet, vulgaritet, orenhet, osedlighet, druckenhet, materialism, oanständigt skratt och från splittring bland bröderna, medan du kommer ihåg utan att glömma att en man bör ha sann tro i sin själ, sanning på sin tunga och hjärta, samt helighet i sin kropp.

Munken bör vid alla tider vara lugn och fridfull så att han kan bli en boplats för Gud som sade: ”Vem skall jag se på och bo i, om inte den lugna, ödmjuka och ljuva som bävar inför mina ord” (jmf. Jes 66:2). Kärlek till denna värld är fiendskap med Gud, som det är skrivet (se Jak 4:4), eftersom tjänaren inte kan tjäna två herrar, som Herren sade till oss, att ni inte kan tjäna Gud och pengar (se Matt 6:24).

Därför, bör du, o munk, alltid minnas dessa befallningar och be, gråta och bönfalla Gud, natt och dag, och fråga Honom att komma till din hjälp och hjälpa dig i din kamp, eftersom utan Guds hjälp är dygderna inte fullständiga. Ha kärlek för alla och sann kärlek, barmhärtighet och medlidande gentemot alla bröder du lever med medan du troget iakttar klostrets alla lagar och heliga bestämmelser i vilken du blev lärjunge och där du blev främling.

För att du inte ska bryta en av lagarna som fäderna satte och träda in anklagad inför Messias domstol på den fruktansfyllda dagen, skynda dig alltid till bjällrans ljud medan du repeterar psaltaren: ”Jag fröjdade med de som sade till mig, låt oss gå till Herrens hus” (Ps 122:1). Gå glatt och utför tjänsten medan ditt sinne är förenat med Gud och hör de [heliga] läsningarna medan dina blickar kyskt och modest är fästa vid marken, så att tittandet hit och dit inte skingrar sinnet; om [du är] på detta sätt kommer du inte att dra nytta av någonting från ditt hårda arbete och stående.

Var med glädje lydig och utför din andliga vägledares befallningar och de äldres, vilka du valt till att vägleda dig genom denna heliga vandring. Låt den gudomliga nåden åtfölja dig och oss alla eftersom även vi ber för din skull och inväntar Messias att vara din hjälp och räddare från all ondska och hjälpa, bevara och stärka dig, välsigna ditt monastiska liv och rädda och bevara dig från satans alla onda fällor och glödande pilar.

Må Han ge dig att iaktta Hans befallningar och stärka dig att göra Hans vilja för evigt. Amen.

Förstå, min son, och med dig alla åhörare, vad det monastiska livet och lärorna om detta livssätt är. Det monastiska arbetet är äldre än den monastiska eskimo eftersom de av äldre dagar inte hade denna eskimo under sin tid, men de hade de modesta monastiska gärningarna. Även om denna eskimo inte givits vid den tiden så levde Enok, Noa, Melkisedek, Mose, Joshua Nuns son, Elia, Elisha, Jeremia, Daniel och många flera som dem, i kyskhet, askes, rättfärdighet och helighet. En del av dem bevarade även sina kroppars jungfrulighet. När Messias, allas räddare, strålade [fram], så levde Johannes Döparen, de heliga apostlarna, förkunnarna och deras lärjungar efter detta heliga monastiska arbetet och levde enligt det för Guds skull. Sedan skänkte Herren Gud dem andra nådegåvor, och denna eskimo tillhörande munkens klädnad under den store Antonios tid. Alla de som bar den, det vill säg de som var värdiga den, kallades munkar och deras boplatser kallas kloster. Medan de är namngivna efter sina gärningar, kan klostret förklaras som en fålla eftersom det varken är en stad eller en by utan en andlig fålla. Som fållan skyddar fåren från vargarna, så skyddar klostret de andliga lammen som inte bor i en stad eller by. Så [munken] kallas varken stadsbo eller bybo. Definitionen av det monastiska livet är detta: det ansträngda undertryckandet av naturen. Munken bör alltid undertrycka sin natur genom att kämpa mot och avvisa allt det köttsliga som begärs av naturen. Han bör pressa kroppen genom att fasta, be, vaka och stå. Avklädandet av den som söker efter att bli munk och avkastandet av de gamla kläderna, innebär också att han avklär och avkastar sig sitt gamla jag. Genom att sträcka ut sina händer som ett kors, följer han Gud Messias som sträckte ut sina händer på korset. När [munken] säger, ”jag har önskat att viga mig själv åt Gud”, vittnar han inför sig själv att han villigt och inte tvingat sökte och kom för att bära detta heliga ok. När prästen förseglar hans huvud blir han fruktad av de onda demonerna som flyr från och bävar inför makten av det tillbedjansvärda korset. Klippandet av håret representerar att han kastar iväg syndens livlöshet.

Förstå detta, o munk, och vet att genom att byta dina kläder och bära denna eskimo, bör du ändra dina världsliga sätt till goda och andliga gärningar. Genom den asketiska klädnaden är du beordrad att förvärva permanent sorg så att du kan acceptera den stora välsignelsen: ”Välsignade är de som sörjer, de ska bli tröstade” (Matt 5:4). Klädnaden, eller den andliga rustningen, är symbolen för hånet och skammen som du ska utstå för Messias skull som har sagt: ”Välsignade är ni när folk skymfar och förföljer er för min skull” (Matt 5:11). Klädnaden som är trång upptill men vid nedtill symboliserar att lärjungaskapets början är trång och korsfästande, men det leder till vidhet och vila mot slutet. Gördeln eller bältet lär dig att vara redo för strid mot demonerna: såsom de som rustar sig för världslig strid är modigt fastspända med vapen, så bör den andliga kämpens sidor alltid vara fastspända andligen som Herren sagt: ”Låt era sidor vara fastspända och era facklor brinnande”. Bältet representerar även tyglandet av de köttsliga passionerna och [viljan till] äktenskap som växer från sidorna. Munken släpper, följaktligen, aldrig sina sidor lösa, varken under dagen eller natten när han sover. Skorna som munken ska bära, [han] som nyligen påbörjat helighetens vandring, är sådana som ska stampa på de ondas alla makter som kallades ”ormar och skorpioner” (Luk 10:19). Med korset som han bär på sina axlar, visar han att han villigt ger sig själv till att fullfölja Messias befallningar som sade: ”Bär ditt kors och följ mig” (Mark 10:21). Som Messias bar korset när Han gick ut från Jerusalem, så bär [munken] skammens kors för att gå ut från världen. Hans fötter blir, vidare, tvättade med vatten likt en som tvättas ren från syndens fläck och smuts och befrias från den intellektuella ormens gift, men också som när de heliga apostlarnas fötter tvättades av vår Räddare i mysteriernas rum innan Han sände dem till att förkunna sitt evangelium till världen. På samma sätt tvättas munkens fötter vid detta gudomliga mysterium. Freden som ges till honom från alla bröder symboliserar freden som han tar emot från de höga makterna som jublar när en syndare omvänder sig.

Eftersom vi alla har kommit att förstå dessa symboler och mysterier, låt oss lovprisa den gudomliga Messias och Hans Fader och Heliga Ande. I Honom fullkomnas alla heliga mysterier som uppenbarades till många av våra heliga fäder och de heliga tingens siare. De såg, vittnade och sade att samma Heliga Ande som stiger ned över de döpta under det heliga dopet, stiger ned över munkarna som bär denna heliga eskimo. Därför, för det andra, tredje och ständigt, låt oss prisa Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Honom tillhör ära och över oss är Hans nåd för evigt. Amen.

Slut på homilian om monastisk tonsur av Mushe Bar Kifo.
Må hans böner vara med oss. Amen.

Översatt av: Charbel Rizk