Dag 11

I vanlig ordning gick vi upp klockan fem på morgonen för morgonbönen, upp snabbt för att byta om och springa ner till kyrkan. Efter morgonbön var det dags för frukost och lite vila för att sen åka iväg till dagens första destination.

Idag åkte vi först till Hapses, grannby till Saleh där det endast bor två kristna personer kvar – ett äldre par som lever som bönder och har ansvaret för byns kyrka och kloster. Vi åkte direkt till kyrkan och där stod redan den äldre tanten för att öppna kyrkans dörr åt oss. Jag som har mitt ursprung i Hapses berättar kort om kyrkans historia, som är uppkallad efter Mor Shemun d Zeite. Mor Shemun var rish-deyro (abbot) i klostret Mor Gabriel och blev år 700 biskop i Harran. Enligt sägen var han pojken som trampades till döds vid Mor Gabriels begravning och som sedan återuppstod. Mor Shemun kallas för d Zeite för att han odlade 12 000 olivträd runt om i Tur Abdin vilket bidrog till rikedomar för folket i byn och klostret under 700-talet. När jag hade presenterat kyrkans historia för gruppen bad vi en bön tillsammans med Abouna och sedan följde några med mig upp på taket för att titta på utsikten över byn. När vi sedan gick ner till kyrkans gård visade jag den vattenbrunn som är känd för att ge hapsoye den fina sångröst dem har och de som vågade drack lite vatten. Sedan hoppade vi in i bilarna för att åka en kort liten bit bort till byns tomma kloster. Klostret Mor Lazarus är tomt och väldigt nedgånget, det skapades av Mor Semun d Zeite och byggdes på 400-talet. Mitt på gården finns en ihålig pelare som munkarna spenderade tid i för bön, men senare har den även använts för att vakta byn från inkräktare. Klostret är ganska fallfärdigt och har vid flera tillfällen vandaliserats av tjuvar i jakt efter skatter och gamla heliga böcker.

Nästa stopp var min andra hemby, staden Midyat och kyrkan Mor Barsawmo. Där välkomnades vi av ett fyrtiotal barn som lekte på gården och deras malfono som berättade om kyrkans och byns historia. Midyat som är Turabdins största by var fram till 1700-talet helt kristet men när det behövdes muslimska bybor för att skydda de kristna från de muslimska makthavarna i riket så flyttade de första två familjerna in. Innan den stora utvandringen skedde så fanns det ca 1700 familjer på sjuttiotalet och idag bor det ungefär 75 familjer i Midyat inklusive familjer som de senaste åren har flytt ifrån Syrien. Även denna kyrka är gammal och byggdes omkring år 500, det är denna kyrka som håller i den dagliga undervisningen för barnen och den dagliga bönen. I vanlig ordning avslutade vi vårt besök i kyrkan med gemensam bön som leddes av Abouna. Sen tog vi en kort promenad in till stan för lite shopping av silversmycken, nötter och kryddor.

Som avslutning på dagen och resan åkte vi tillsammans med eleverna från klostret i Saleh till Maye Hewore för att äta lunch. Från Midyat åkte vi iväg genom bergen till de blomstrande dalarna kring Maye Hewore och det kalla vattnet. Väl där kunde vi svalka våra ben och äta lunch tillsammans med eleverna sittandes på kuddar. Idag var det Marias födelsedag, pojkarna och vi i gruppen överraskade henne med att sjunga för henne på suryoyo. Efter en mycket trevlig eftermiddag tillsammans med hela gruppen var det dags att åka tillbaka hem till klostret. Mörkret är på väg och vi kommer fram till klostret. Fritid på kvällen innebär att vi samlas i små grupper antingen i kyrkan för att sjunga och be tillsammans eller samling på balkongen för att lyssna på Deyroyo eller Abouna.

En lång dag har tagit slut och det är dags att lägga sig för att för sista gången gå upp tidigt för morgonbön.

Dag 12

För sista gången för denna resa gick vi upp med tuppen för morgonbön, efter frukost var det dags att städa och packa ihop våra resväskor. Efter gemensam lunch och bön var det dags att plocka ihop det sista. Med lite hemlängtan och ganska mycket sorg tog vi avsked från nunnorna som har tagit hand om oss som våra mödrar, från eleverna som blev våra vänner och från deyroyo. En lång stund stod vi på gården och tog avsked från alla och från klostret som har varit vårt hem den senaste tiden. Den sista byn att besöka på denna resa var Kelleth på väg till flygplatsen i Mardin. Efter ett kort besök i byns kyrka tog nog hela gruppen avsked från Tur Abdin för den här gången och satte oss i bilarna för att åka iväg till flygplatsen.

Dagens och resans sista anhalt var flygplatsen, med vemod i hjärtat tog vi slutligen avsked av våra underbara chaufförer Aboud och Metin som blev en del av vår SOUF-familj under resan, för många av oss kändes de som storebröder. Trots viss hemlängtan var det svårt att hålla känslorna och tårarna i styr, vistelsen i Tur Abdin har varit helt underbar. Förutom den otroligt fina gruppen som jag har rest med så har vi också träffat underbara människor som jobbar hårt för att kunna bo kvar i det turbulenta område som Mellanöstern faktiskt är. Dessutom har vi träffat människor som just flytt undan krig och hot om döden från både Syrien och Irak. Tacksamheten blir större för det fina svenska samhälle som vi tillhör. Dessa underbara dagar kommer jag sent att glömma, jag tackar Gud för möjligheten att ta del av denna otroliga plats som vi kommer ifrån och de fina människor som jag har fått lära känna under denna tid.

Tur Abdin lever för alltid i våra hjärtan.