Idag hade vi en längre gudstjänst då även nattvarden delades ut till gruppen. Efter gudstjänsten, som varade mellan 05:00 och 07:00, åt vi frukost. En frukost bestående av te, oliver, melon, ost och marmelad. Våra färdmedel var nu på plats vid klostret men majoriteten av gruppen var så klart försenade i några minuter. Två bussar á la 9 platser med två chaufförer skulle bli vårt resesällskap i många dagar framöver. Klockan 09:28 lämnade vi klostret för en bilfärd som varade i 20 minuter innan vi nådde första byn, Ain Wardo, mina förfäders hemby. På vägen dit passerade vi ett av FN:s flyktingläger till de syriska flyktingarna från Syrien, en hemsk syn. Kriget i det närliggande landet skulle komma att påminna oss på andra sätt också.

Vi fick en ”guidad” tur av malfono

[lärare] Emad i kyrkan Mor/Mar Hadshabo. Vi fick se vilka platser de kristna soldaterna krigade för, vart de sköt och blev beskjutna. Det fanns till och med gamla skotthål från året då Seyfo pågick. Den gamla historien kändes bekant. Vi fick höra berättelsen om prästen som bad i 12 dagar på kyrkans tak och efter dessa 12 dagar kom ner och sade: Om vi inte dödar de kommer de döda oss. Hans beslut kanske är ett av besluten som gör att jag lever idag. Resan började kännas ”på riktigt”.

Efter att vi besökt kyrkan och fått höra historien mötte en hulto [moster/äldre kvinna] upp vår grupp. En massa européer i Ain Wardo drar till sig uppmärksamhet, till och med en 90-årings. Hon frågade vilka av oss som hade föräldrar eller far- och morföräldrar som bott i byn. Babilona och jag räckte upp handen och hon visade oss var våra hus fanns, våra föräldrars. Vi blev serverade kaffe som vi njöt av trots värmen, innan färden mot Midyat och S:t Abraham.

De boende i S:t Abraham var inte från området men hade lärt sig områdets och klostrets historia. S:t Abraham hade fina ikoner som jag fastnade för och trots att det var enkla tygbitar var de vackra att beskåda, syrisk-ortodoxa ikoner på syrisk-ortodox mark, det var speciellt.

Mot nästa by, Azekh, med ett stopp innan för att köpa lunch. Bröd, oliver, ost och vattenmeloner köptes. Efter 60 minuter var vi framme i Azekh och utseendet var speciellt. Hela Tur Abdin är byggd av röd sten men inte Azekh, den är byggd av svart sten. Det märktes på deras kyrka S:ta Maria som var väldigt mörk men ändå vacker. Där fick vi en guidad tur av en sann patriot som berättade allt om kyrkan och Jungfru Marias betydelse i byn. Lunchen som åts därefter och som avslutades med ett glas te i 37 graders värme gav oss energi att fortsätta.

I Miden pågick det en begravning så självaste Sayedna Timotheus [Samuel Aktas, biskop av Tur Abdin] var där. Gruppen delade på sig, några gick på taket, andra tog en promenad i byn och en tjej fick se sina föräldrars hus, där de hade växt upp. Byn hade en flod som verkade förorenad men förbipasserande barn berättade att de hade lärt sig simma i den. Efter ett glas te började vi åka mot nästa by, Bsorino.

Bsorino var en av få helkristna byar kvar i Tur Abdin. utanför porten satt flera äldre tanter och inne i själva byn kunde vi se några barn. Vi fick se kyrkor och lyssna på flera berättelser. Helt plötsligt började kyrkklockan ringa och vår präst från Skövde, Abouna George, fick hålla i kvällsbönen. Efter bönen berättade de varför de var så glada. Deras präst hade varit i Holland så de hade inte haft en kvällsbön med en präst på väldigt länge. Häftigt att se alla barnen engagerade vid en så ung ålder, ett dussintals diakoner och diakonissor som var i åldrarna mellan 7-16 år. Vi delade med oss av vårt svenska godis innan avfärden mot nästa by.

I Mzizah togs vi emot av en person som visste väldigt mycket om den kristna historien. Efter historia-lektionen om vår bakgrund började vi åka mot vårt kloster för en sen middag. Efter middagen drack vi te och hade en utvärdering om dagen, vår första resdag. Den var lång men fick oss att förstå att nu var vi här. Den kvällen somnade jag med ett leende.