Kära dagbok,

Kyrkklockan slår strax efter klockan fem. Solen tittar fram och luften är behagligt sval. Endast en madrass på klostertaket är tom; det är vår Abona George som alltid går upp tidigare för att förbereda inför morgonbönen. Resten av deltagarna samlar all ork för att ta sig upp, tvätta ansiktet och ta sig till morgonbönen som varar i cirka 30-45 minuter. På väg till kyrkan försöker jag räkna antalet ljud som väckt mig under natten; skällande hundar, bön från moskén, åsnor och kor eller helt enkelt morgontupparna. Det brukar variera. Jag ser mig omkring och ser att trötthet inte är trevlighetens vän. Likt alla andra tidiga dagar är vår grupp väldigt fåtalig på morgonen. Efter bönen staplar folket iväg som zombies för att hitta ett lugnt ställe, ett ställe att få lite extra vila innan det blir dags för frukosten som signaleras av klockan. Detta inkluderar inte den tappra gruppen som enligt schemat har i uppgift att hjälpa till i köket. Själv får jag en pratstund med Abona George.

Vi sitter i hallen utanför matsalen och jag tar chansen att prata om min tro. Jag förklarar för honom hur min tro har sett ut under mina år och syftet jag har med resan hit. Jag är vilsen och hoppas på vägledning. Abona George kändes som ett självklart val med hans ödmjukhet, lugn och leende som får vilken person som helst att känna ro för en stund. Att jag har lätt att prata med honom gjorde valet ännu lättare. Abona gav mig goda råd och alltid pedagogiska svar med exempel för att göra det lättare för mig att relatera. Jag lyssnar och ställer frågor så ödmjukt jag kan på min hackiga arabiska med hopp om att inte förolämpa Abona. Abona svarar ödmjukt. Ett av Abonas råd var att inte låta onda handlingar och människor störa min relation till Gud. En av mina mysigaste och andligaste stunder på klostret hittills avbryts av klockan till frukosten. Jag tackar Abona för samtalet och följer med in till matsalen.

Vi ber och tackar för vår mat innan vi börjar äta. Färskbakad bröd med pålägg och te, lite som slår det. Precis som en klockas noggrannhet kommer första kommentaren vid frukosten om kvinnornas och männens uppgifter i köket, eller rättare sagt om männens avsaknad av uppgifter i köket. Männen börjar alltid och inledningen varierar. ”Vi hade hjälpt till i köket men vi får inte vistas där, vi måste ju ta seden dit vi går, här får männen inte gå in i köket och hjälpa till, vad kan vi göra?”. Kommentaren möts alltid av halvilskna blickar. Männen försöker förklara att de gärna hjälper till, men det kan lätt uppfattas som att de trivs med denna kultur. Vem skulle egentligen göra det? Inte jag, jag är för jämställdhet!

Efter maten springer alla åt olika håll och många försöker sova igen. Själv går jag upp till taket och lägger mig i madrassen. I mitt sällskap har jag Isa och George. George däremot hade med sig sina böcker för att studera inför sitt högskoleprov. Ambition är ordet jag har för någon som tar med sig studieböcker under sin resa. Jag lägger huvudet på kudden och försöker sova. Cirka 30 minuter senare tittar jag upp och ser att George lagt ifrån sig böckerna och lagt sig på sin madrass. Nu blev han mänsklig i mina ögon igen, vem kan egentligen studera i denna värme som känns som 60 grader?

Jag försöker sova i ytterligare en halvtimme men värmen är för stark och kon muade allt för mycket. När jag ger upp ser jag att även Isa har gett upp. När vi ska plocka undan våra madrasser ser vi att en del på taket är skuggad. Där ligger Gabriella. Vi lägger våra madrasser i skuggan och frågar Gabriella varför hon inte meddelat oss om detta underbara ställe. ”Säg inte till folk för då kommer alla ligga här och det finns inte plats”. I ungefär fem minuter pratar Isa och jag om hur hon gömmer av det goda och inte delar med sig, vi kommer att förlåta henne på söndag innan vi tar ”faghro”

[nattvarden]. Vi lyckas få en timmes sömn.

Klockan 10 samlas vi för att få en lektion av Abona George och dagens ämne var ”Bön”. Vi fick lära oss om hur bönen är det viktigaste vi har och hur det är nyckeln till vår relation med Gud. Bönen är indelad i två viktiga delar. Den ena är kyrkobönen som sker organiserat och under utsatta tider. Denna bön är för alla behövande runtom i världen. Men den viktigare delen av bönen är bönen vi har själva. Det är vår dialog med Gud och bönen är för oss själva. Det finns inga riktlinjer för denna bön, det viktigaste är att man är ärlig och sann i sin bön. Många gör felet att de endast går och ber i kyrkan och glömmer den viktigaste delen, den privata dialogen man har med Gud; för Gud lyssnar alltid. En givande lektion som avslutas med mindre gruppindelningar där varje grupp ska läsa Lukasevangeliet 18:1 och 18:9, tolka de och sedan dela med sig med de andra grupperna. Nu var det dags för bön.

Efter bönen blir det lunch, den tystaste lunchen vi har haft. Hunger har sina positiva sidor. Även här kommer kommentarer upp och nya förslaget ”Tycker inte ni tjejer att ni borde gå och be nunnorna och munken att männen ska få äta först innan kvinnorna får äta?”. I säkra Sverige hade vi kallats för mansgrisar och blivit uppläxade om jämställdhet. Här oroar jag mig över att vi män kommer behöva professionellt skydd, över om vi kommer att överleva resan om vi fortsätter på den här vägen. Men maten var riktigt god.

Efter maten sitter vi i grupp och pratar om roliga upplevelser, ett perfekt sätt att lära känna varandra och skapa gemenskap. Innan lektionen som börjar klockan 16.00 samlas vi i grupp och läser våra stycken:

Lukasevangeliet 18:1 ”Änkan och domaren”: Vår tolkning av stycket är att Gud alltid lyssnar och man ska be outtröttligt för att Gud kommer att ge oss det vi behöver när vi behöver det. Isa som vägledde oss till vår tolkning gjorde det med 3 liknelser från sitt liv, vissa i gruppen säger 17 liknelser.
Lukasevangeliet 18:9 ”Farisén och publikanen i templet”: Vår tolkning av stycket är att man ska ödmjuka sig och inte höja upp sig då ödmjukhet är vägen till rättfärdighet.

Klockan 16 samlas vi i kyrkan för genomgång. Innan vi hinner börja kommer tragiska nyheter från Abona, flera kristna byar i Irak har blivit invaderade av ISIS och alla kristna har lämnat sina hem i flykt. Vi tar en stund tillsammans och ber för vårt folk. Efter bönen får varje grupp presentera sina tolkningar och grupperna hade liknande tolkningar. Abona tar sin tid att förklara mer utförligt om outtröttlig bön och ödmjukhet. Diskussionerna spinner vidare till biktning och dess innebörd. Vi får lära oss att biktning är ett sätt att rensa alla synder man har inombords och bli förlåten för dem men framförallt att få vägledning om vad man bör göra i framtiden för att undvika att synda igen.

Utanför kyrkan väntar vi på matdags. Jag tar chansen att prata med Alexandras och Marias kusin Ninib som flytt hit från Syrien för ett och ett halvt år sedan. Emily blir överlycklig av att hon får prata lite arabiska med folk då de flesta här endast kan suryoyo [turoyo]. Klockan ringer och det blir dags för mat.

Tröttheten tog det bästa av oss då det flera gånger blev högljutt under middagen. Slutligen visade vår samordnare Evert sin pondus och bad alla vara tysta: ”Det är fjärde gången vi säger till”. Ord som ekade i matsalen!

När vi väl ätit klart kickade min självbevarelsedrift igång. Jag gick upp och hjälpte till att plocka undan tallrikarna och besticken som jag skulle ställa nära dörren till köket. Kommentarer kommer från Sawma systrarna Emily och Gabriella samt Emelin och Ninson; en våg av chock hade öst över dem från den ovanliga situationen. Då kommer Ida ut genom köket och säger: ”men du kan ta in dem, ner och in till vänster hittar du diskmaskinen”. Jag frågade om nunnorna inte skulle bli arga om jag gick in och fick svaret att så var inte fallet. Några kliv in i köket kommer Babil som tar disken från mig och säger att nunnorna nog inte uppskattar att jag går in. Jag vet inte om Ida hade gillrat en fälla, något jag fortfarande försöker klura ut medan jag skriver detta. Men en sak är säker, Babil pluspoäng och Ida minuspoäng.

Resten av kvällen sitter vi i grupper och pratar fritt med inslag av en genomgång av vad som behövs inför morgondagens utflykt. Allt som allt en väldigt lyckad dag.

Tony K